120
»Denna ytterligare undervisning kan komma efteråt», sade han, »då vi ju skola färdas tillsammans ända till Khartum; och det skall bli mig ett nöje att se er förkovras i visdom och dygd under färden.»
Han gick bort till elden, lutade sig ned med en korpulent mans pompösa långsamhet och kom tillbaka med två halvt kolnade trästickor, som han lade i kors på marken. Dervischerna kommo fram i klungor för att se de nyomvända intagas i fållan. De stodo runt omkring i den matta dagern, resliga, fantastiska figurer, medan kamelernas långa halsar och stolta huvud gungade bakom dem.
»Seså», sade nollan, och hans röst hade nu förlorat all sin försonliga och övertalande ton, »nu är tiden ute för er. Här på marken har jag av två trästickor bildat den enfaldiga och vidskepliga symbolen för er forna tro. Ni skola trampa på den till tecken att ni avstå därifrån, och ni skola kyssa koranen till tecken att ni antaga den, och den undervisning ni ytterligare behöva skall givas er under vägen.»
De stego upp, de fyra männen och de tre kvinnorna, för att möta krisen i sitt öde. Ingen av dem, utom kanhända miss Adams och mrs Belmont, hade någon djupare religiös övertygelse. Alla voro världens barn, och somliga av dem förkastade allt vad denna symbol betydde här på jorden. Men det europeiska högmodet, den vita rasens högmod, sjöd inom dem och höll dem fast vid deras landsmäns tro. Det var en syndig, mänsklig, okristlig bevekelsegrund, och likväl höll den på att göra dem till offentliga martyrer för den kristna tron. I denna yttersta nervspänning blevo plötsligt låga ljud högljudda för deras öron: de prasslande palmbladen ovanför dem blevo som en brusande flod, och långt bort kunde de höra de dova, dunsande hovslagen av en galopperande kamel.
