Hoppa till innehållet

Sida:Mysteriet i öknen 1915.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
9

rikas hela bredd. På andra sidan begränsas en lika kal öken först av Röda havet i fjärran. Mellan dessa båda ofantliga och nakna vidder slingrar sig Nubien son en grön sandorm utefter floden. Här och där försvinner det helt och hållet, och Nilen rinner mellan svarta och solspruckna höjder, där den orangegula flygsanden ligger som glaciärer i dälderna. Överallt ser man spår av försvunna folk och civilisationer, som gått under. Groteska gravar äro strödda över kullarna eller avteckna sig mot horisonten: pyramidgravar, tumulusgravar, klippgravar — överallt gravar. Och emellanåt, då ångaren dubblerar en klippudde, ser man en övergiven stad däruppe — hus, vallar, bröstvärn — där solen skiner genom de tomma fönstergluggarna. Än får man veta, att de varit romerska, än egyptiska, än har allt minne av deras namm och ursprung gått förlorat. Man gör sig själv med häpnad den frågan, varför något folk skulle bygga på en så besynnerlig och enslig plats, och man har svårt att gå in på det antagandet, att det endast varit för att få vakthus för det rikare landet nedanför, och att dessa talrika städer varit lika många fästningar för att utestänga de vilda och rovlystna männen från södern. Men huru deras tillvaro än skall förklaras, vare sig genom tillvaron av grymma grannar, eller på grund av klimatisk omväxling, där stå de emellertid, dessa bistra och tysta städer, och uppe på kullarna kan man se deras invånares gravar som kanongluggarna på ett örlogsfartyg. Det är genom detta trolska, döda landskap som turisterna röka, prata och flirta sig upp till den egyptiska gränsen.

Koroskos passagerare utgjorde ett muntert sällskap, ty de flesta av dem hade tillsammans rest från Kairo upp till Assuan, och även den anglosaxiska isen smälter fort på Nilen. De voro nog lyckliga att icke ha ibland sig en enda obehaglig person, som på dessa små ångare är tillräcklig att störa hela sällskapets nöje. På ett fartyg, som föga annat än en stor ångbarkass, har en tråk-