134
förklaringen. Översten hade hört talas om ett sådant konstgrepp förr.
Men i så fall skulle det ju icke vara mer än tolv araber hos fångarna. Var det några av de vänligt sinnade bland dem? Om Tippy Tilly och sex av hans män voro där och om Belmont kunde få sina händer fria och ta upp sin revolver, kunde de kanske ännu lyckas rädda sig. Översten vred på nacken och stönade av sviken förhoppning. Han kunde vid eldskenet se bevakarnas ansikten. De voro allesammans baggaraaraber, män som voro otillgängliga för både medlidande och mutor. Tippy Tilly och de andra måste ha följt med förtruppen. För första gången uppgav den styvnackade gamle krigaren hoppet.
»Farväl, kamrater! Gud välsigne er!» ropade han, då en neger ryckte i hans kamels nosring och tvingade honom att följa de andra. Kvinnorna kommo efter honom i en förtvivlan, som ej kan uttryckas med ord. Deras avfärd var en lättnad för de tre kvarlämnade männen.
»Jag är glad att de äro borta», sade Stephen, och de orden kommo från hjärtat.
»Ja, ja, det är bättre!» utropade Fardet. »Hur länge ska vi få vänta?»
»Inte särdeles länge nu» sade Belmont bistert, då araberna slöto sig tillsammans omkring dem.
Övesten och de tre kvinnorna sågo sig om, då de kommo till oasens kant. Mellan palmernas raka stammar sågo de elden glimma, och över gruppen av araber uppfångade de en sista skymt av de tre vita hararna. Ögonblicket därpå började kamelerna trava, och då de sågo sig om ännu en gång, var palmlunden endast en mörk klump, i vars inre syntes en svag ljusglimt. Medan de med längtansfulla blickar betraktade denna tindrande röda punkt i mörkret, redo de över sänkans bortre kant, och på ett ögonblick utbredde sig den väldiga, tysta, månbelysta öknen omkring dem utan en skymt av oasen, som
