mest om en spak häst … Men ståtligt är det i alla fall, att vi ha soldater med oss, fastän monsieur Fardet påstår, att vi inte ha någon orsak att vara rädda.»
»Det är bara min åsikt, miss Adams», sade fransmanen ivrigt. »Överste Cochrane är kanske av annan mening.»
»Det är monsieur Fardets åsikt, men den står i strid med de officerares, som ha det tunga ansvaret att sörja för säkerheten vid gränsen», sade överste Cochrane kallt. »Åtminstone torde vi allesammans kunna medge, att de göra tavlan mycket mera pittoresk.»
Öknen till höger om dem låg i långa sandkurvor liksom dyner, som kanske hade omgivit någon glömd urtidssjö. Från toppen av dessa sandåsar kunde man se de svarta, skrovliga spetsarna av de egendomliga vulkaniska bergshöjder, som resa sig på den libyska sidan. På de låga sandkullarnas ås kunde man då och då se en skymt av en reslig, himmelsblå soldat, som marscherade raskt med geväret i hand. Ett ögonblick avtecknade sig den smärta, krigiska gestalten skarpt mot himmeln. Därpå gled han ned i en fördjupning, medan några hundra meter därifrån en annan dök upp ett ögonblick och försvann i sin tur.
»Var har man fått de där ifrån?» frågade Sadie, som betraktade dessa rörliga figurer. »De se mig just ut att ha samma hudfärg som hotelluppassarna i Amerika.»
»Jag tänkte just, att det möjligen kunde bli fråga om dem», sade mr Stephens, som aldrig var lyckligare än då han kunde förekomma någon av den vackra amerikanskans önskningar. »Därför gjorde jag ett par utdrag i morse ur biblioteket på ångbåten. Här är det — in — det vill säga innehåller notiser om de svarta soldaterna. Jag har antecknat, att de äro från tionde sudanesiska bataljonen av den egyptiska arméen. De rekryteras bland dinkaer och schilluker, två negerliknande stammar, som bo söder om dervischtrakterna, nära ekvatorn.»