Den här sidan har korrekturlästs
46
de där männen, som komma ridande på sina kameler mellan kullarna!»
Alla betraktade den långa raden av ryttare i röda turbaner, som kom slingrande fram ur ravinen. Överste Cochrane hade strukit eld på en tändsticka, och han stod där med den i den ena handen och den otända cigarretten i den andra, tills lågan brände hans fingrar. Belmont visslade. Dragomanen stod och stirrade med halvöppen mun, och hans fylliga röda läppar hade fått en egendomlig gråblek färg. De andra utbytte blickar, med en orolig känsla av att någonting var på tok. Det var översten, som bröt tystnaden.
»För tusan, Belmont, jag undrar om inte det otroliga nu har inträffat!» sade han.
