V.
ÖKENRITTEN
Kamelerna, somliga bruna och somliga vita, knäböjde i en lång rad; deras tuggande käkar rörde sig rytmiskt från den ena sidan till den andra, och deras behagfullt uppburna huvud vredo sig åt höger och vänster på ett affekterat, självmedvetet sätt. De flesta voro vackra djur, äkta arabiska travare med de spensliga lemmar och fint svarvade halsar, som utmärka fullblodet; mien bland dem förekommo även några av de trögare och klumpigare djuren, med oryktad hud, vanställd av de svarta ärren efter gamla inbrända märken. Dessa voro lastade med rövarnes proviant — durrakorn — och vattensäckar, men det dröjde icke länge, förrän deras packning hade blivit fördelad på de andra och plats beredd för fångarna. Ingen av fångarna hade blivit bunden med undantag av mr Stuart; ty araberna, som förstodo, att han var präst, och voro vana att förbinda religion och våldsamhet med varandra, hade betraktat hans vilda utbrott såsom någonting helt naturligt och ansågo honom nu som den farligaste och mest tilltagsne bland sina fångar. Hans händer sammanbundos därför med ett flätat kamelgrimskaft; men de andra, dragomanen och de två sårade negersoldaterna inbegripna, tillätos sitta upp utan andra försiktighetsmått mot deras rymning, än det
