64
tanklöshet och själviskhet vikit från dem, och var och en tänkte endast på och ängslade sig för de andra. Sadie tänkte på sin tant, tanten tänkte på Sadie, männen tänkte på kvinnorna, Belmont tänkte på sin hustru — och därpå tänkte han också på någonting annat, och han sporrade sin kamel med hälen, tills han kom alldeles inpå miss Adams.
»Jag har någonting åt er», viskade han. »Vi kanske snart bli skilda åt, så att det är bäst att vi vidtaga våra anordningar.»
»Skilda åt!» jämrade sig miss Adams.
»Tala inte högt, den förrädiske Mansur kan förråda oss igen. Jag hoppas, att det inte måtte bli så, men omöjligt är det inte. De kunna till exempel besluta sig för att göra sig av med oss män och behålla er.»
Miss Adams ryste.
»Vad skall jag göra? För Guds skull, säg mig, vad jag skall göra, mr Belmont! Jag är en gammal kvinna, jag har mitt liv bakom mig. Men Sadie jag blir alldeles galen, då jag tänker på henne. Där sitter hennes mor hemma och väntar på henne, och jag …»
Hon knäppte ihop sina smala händer i sina ångestfulla tankar.
»Stick ut handen under er dammkappa», sade Belmont, i det han lät sin kamel stryka tätt intill hennes. »Fatta stadigt i den! Så där ja! Göm den nu i er klänning, och ni skall alltid ha en nyckel som öppnar vilken dörr som helst.»
Miss Adams kände, vad det var han hade smugit i hennes hand, och ett ögonblick stirrade hon häpen på honom. Därpå knep hon ihop läpparna och skakade ogillande på huvudet. Men hon gömde i alla fall den lilla pistolen och fortsatte ritten med sina tankar i vild förvirring. Kunde detta verkligen vara hon, Eliza Adams från Boston, vars enkla, lyckliga liv hittills hade svängt mellan det bekväma hemmet vid Commonwealth
