Sida:När vänder björnen sig i idet? – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


När vänder björnen sig i idet?

Af

N. E. Hammarstedt.

Långt innan vara förfäder kommit på den tanken att ens med den primitivaste karfstock beräkna årsloppet, hafva de otvifvelaktigt i likhet med andra folk förstått att efter vissa enstaka naturföreteelser fixera vissa tidpunkter och från dem räkna vissa perioder af året. När de så omsider lärde sig indela året kalendariskt, bibehöllo de dock åtminstone åtskilliga af dessa naturmärken och anknöto dem — ej sällan ganska oegentligt — till bestämda kalendertider. Den 25 mars anses t. ex. tranan komma med långa dagar, den 14 april eller 1 maj kommer göken med sommar, den 14 april börja träden löfvas och den 14 oktober aflöfvas, o. s. v. Att äfven björnen, då han ännu allmänt förekom, genom sitt för ett så stort djur egendomliga lefnadssätt skulle ge anledning till dylika iakttagelser eller uppfattningar är icke att förundra sig öfver, och man kunde därför ha anledning att förmoda, att mycket ålderdomliga årstidsbestämningar än i dag skulle kunna fortbestå i talesätt och folkåskådning, som anknutits till björnen.

I sista häftet af Fataburen 1914 (sid. 256) införde jag därför en till allmänheten riktad trefaldig fråga: När anses björnen gå i ide, när anses han lämna det, och när säges han vända sig däri? Såsom var att förvänta blefvo emellertid de ingångna svaren mycket få. Björnen har längesedan försvunnit från större delen af vårt land och med honom äfven de föreställningar och talesätt, som vid honom en gång varit anknutna. Emellertid torde de influtna svaren i förening med hvad jag förut insamlat och det som af litteraturen kan inhemtas vara nog att berättiga till en kort undersökning, så mycket