Här ha vi inledningssången (Horatius — alcæiskt versmått):
Min sång.
Hvi sorlar bäcken, lossad ur isens band?
Hvi kvittrar fågeln, buren på vinge lätt?
Hvi sjunger vinden glada kväden,
Dansande öfver de klara vågor?
Ja, fråga bäcken, fågeln och vindens fläkt;
De kunna gifva lösen till sången min.
Ett barn af stunden, enkel, konstlös
Tonar den fritt ifrån veka lyran.
Så följer:
I månskensnatten.
(Troligen inspirerad af Böttiger.)
Sista versen:
Jag ville sjunga än, tills dagen tändes
Och med sitt guld förgyller österns bryn;
Men sångens gåfva ej åt svärmar’n sändes
I detta mått: det hägrar för hans syn
Så sköna bilder, men att dem förklara
Han har ej toner — han har känslor bara.
I detta poems föregående versar äro vi redan tillnärmelsevis inne på erotiken, hvilken en versskrifvande 7:de nedrist på grund af sin ålder och ställning icke får negligera.
