väsentligt fattades. Och dock när ett och annat återkom från den tålmodige redaktören, förskräcktes jag, emedan jag ej förmådde upptäcka »felen». En gång (efter insändandet af »Konstnärens drömsyn» — fröken Ideal, som uppvaktar konstnären i hans atelier och håller ett bevingadt tal) skref han:
»Nog tar jag biten, men Viktor Rydberg kallar genren för gymnasistpoesi.» Det gaf mig åtskilligt att tänka på.
Under tiden hade jag ju börjat läsa modärna skandinaviska författare, ehuru detta till följd af mina lifsförhållanden, som höllo mig fjärran från litterärt intresserade kretsar, skedde långt efter att deras rykte gått öfver land och rike. Jag mottog allt med en oppositionellt anlagd naturs hela stormande hänryckning. Men hur jag än jublade öfver det frigjorda i själfva snilleleken var det icke detta, som djupast grep mitt medvetande. Det var upptäckten att alla mänskliga företeelser tedde sig så annorlunda, skärskådade i de nya andarnas ljus. Och dock fortfor jag med min opersonligt gammalromantiska alstring. Att skrifva efter böcker eller efter hvad jag kommit till blott på kammartänkandets väg, låg nu en gång icke för min röst. Andra makter än rent intellektuella ville det till för att omhvälfningen i min uppfattning af konsten och i mitt allmänna idélif skulle sträcka sig äfven till min innersta personlighet, där den smula af diktare, som kunde finnas, ännu slumrade, lika omedveten om ansvar som om ärelystnadens anfäktelser. Och liksom den brist på vördnad för lifvet, den
