förnekelse af lifvet som ägande makt att svara på sina egna spörsmål, hvilken jag insupit i barndomen, säkerligen var yttersta orsaken till min sena utveckling, till den långvariga bristen på litterärt allvar, så blef kärleken till detta lif — en nyomvänds blinda dyrkan — min räddning. Blef det som lärde mig, att jag och min andes gärning ej kunde gå tvenne vägar.
Vid denna tidpunkt kom jag nämligen att bosätta mig i skärgården. Redan förut hade jag för längre eller kortare tid vistats där och från första stunden erfarit något alldeles särskildt vid beröringen med dess natur och folk. Men långsamt som lifsafgörande intryck alltid stadgat sig hos mig, hade jag snarare trängt tillbaka än uppmuntrat de fordrande gästerna. Ty fordrande var just hvad det var — lifvet på de öde skären. Dessa karga, men i grunden lefnadskäcka människor, som rätt inför mina ögon förkrymptes af svält och tyranniskt prästavälde — dessa vintrars isande tystnad, blott afbruten af nordvästens skärande häxkörer — vårarnas sjuka längtan — somrarnas egendomliga besvikning, då allt det åtrådda ljusa, lätta städse drog stranden förbi, aldrig landsteg, aldrig blef kvar, endast ett ögonblick visade sig lockande och frustande på den silfverblå fjorden för att genast åter glida ut, mot obekanta mål — höstarna: den blygrå, lömska sjön, den fattiga heden med sin glesa vissnande ljung, sina isgrå, skrofliga knallar, där himlen låg öfver maraktigt tryckande, medan blåsten for eggande intill galenskap om i blodet — det kunde slita i ens
