lönkrögeriofoget och slikt, fick jag medhåll af kyrkfolket, och när jag tog det prästerliga regementet i upptuktelse klappade de mondäna sina händer. Men som sagdt min person var fridlyst.
Den tid kom, då detta väckte min oro. Var jag falsk? Eller feg? Böckerna sade mig, att striden för sanning och människorätt där ute i världen brann med full låga, och här gick jag och talade, och mina ord gledo tillbaka som vågorna från hällen. Jag måtte ej tala tillräckligt tydligt.
Det var nu länge sedan jag författat ens minsta grand. Till det hade jag lefvat alltför starkt. Dessutom tålde jag ej se för mina ögon min forna alstring. Jag gick där bidande i skaparfeber, som ökades för hvarje dag.
Och när bördan af samlade intryck blifvit tung nog, föll den af sig själf ifrån mig.
Ett mer än vanligt praktfullt »kyrkfall», utslag af den schartauanska metoden att handskas med själar, gaf den nådestöten. Det rörde ett kändt spioneri- och angifvelsesystem, hvarigenom prästerskapet inhåfvade kunskap om händelser och förhållanden i byn — upplysningar, dem man ofta tog sina mått och steg efter. Så hade en syndare, hvilken under veckans lopp tagit sig ett mindre rus, blifvit förmenad att undfå nattvarden, och då han lifligt protesterat — helt enkelt förbigåtts vid själfva altarrunden. Jag hörde om saken genom ögonvittnens mun. Och då vid denna tid det riksbekanta kriget mot nykterhetsföreningarna fördes som allra
