Det gör godt och är rätt. Känna de ej igen sig — nå, då är ju ingen olycka skedd. Då är det helt enkelt icke de.
Logiken tycktes mig solklar. Men en annan liten besvärlighet kom i vägen. Det var den rent yttre likheten hvilken syntes mig mer än en blott tillfällighet. Om man t. ex. snörde in en liten tjock, leende och maklig blondins själ i en lång, benig, barskt blickande gestalt, ja, så ville det alldeles ej blifva lika trovärdigt. Jag kände dunkelt att verkningen af den ultra-realistiska metoden ytterst hvilade på bokstafstrohet mot naturen. Det var högst kitsligt detta — ty naturligtvis måste man uppnå största möjliga verkan. Att afstå från den vore för mycket begärdt. Emellertid ansåg jag mig äfven härutinnan hafva blandat mina kort synnerligen väl och tyckte ej att någon med rätt kunde peka på modellen. Jag var så långt från tvifvel, att jag föreställde mig, huruledes den dam det kunde gälla och jag tillsammans skulle skratta — på sin höjd skifta några hälsosamma hugg.
Så stodo sakerna, då det olyckliga numret af Göteborgs Handelstidning, där början af »Nitälskan» flutit in, en mörk höstkväll anlände till byn.
Jag klädde genast på mig för att uppsöka vederbörande.
Som i går minns jag den promenaden. Sällspordt dystert hängde fjället öfver den backiga, gropiga gatan och ljusen, som här och där lyste ur de små kojornas rutor, kommo den svarta fjorden rätt under dem att glänsa matt. En outredd
