»Hvarför har du umgåtts med oss!»
Jag teg, onekligen till en viss grad slagen.
»Jag håller af er», mumlade jag, »ändå. Jag bara hatar allt lågt och ofritt och —»
»Från denna stund är det en annan, som blir hatad.»
Vi hade hunnit in i min bostad. Vi voro båda utom oss. Jag talade, jag förklarade. Hon skakade blott sitt hufvud. »Det är gjordt», sade hon, »ohjälpligt gjordt.»
Till sist sprang hon fram och omfamnade mig hårdt.
»Nu är allt slut — farväl.»
Hon vände i dörren och tillade:
»Hon vet ingenting — vi skola undanhålla henne tidningarna.»
Det var dråpslaget.
»För Guds skull», ropade jag, »inte det. Jag går genast och talar om alltsammans.»
Jag ser henne stå där högtidlig, hård i blicken som hämndens gudinna.
»Så nedrig är du väl ej. Där du slår, få vi söka hela.»
Jag var fullständigt bedöfvad.
Redan nästa dag hade ryktet om mitt brott hunnit spridas till klintens yttersta koja. På gatan mötte mig mulna ansikten och knappa hälsningar. Och vid besök hos personer, som med mig skarpt brukat fördöma sakernas tillstånd, ja, som varit de ifrigaste att meddela mig hvarje ny prästerlig bedrift, mottogs jag så främmande, att jag icke
