Hon gör oss till ett spektakel för att vi inte tala nog fint.»
Jag förstod nu hvilket vapen mina fiender användt för att uppegga själfva folket. Det var det enda de gärna kunde få fatt uti. Mina noveller voro skrifna på dialekt.
Medan jag på bästa sätt talade om hvad i samhället jag verkligen angripit, stirrade mannen på mig med sina gnistrande ögon. När jag slutat, höjde han åter armen.
»Nej, hon är listig — dom talar om, hur mör hon är i munnen, hon bedrar mig. Och slipper undan gör hon icke. Nu ska skammen gå af vår strand.»
Min största svårighet hade varit att hindra »kamraten» i sina anfallsplaner mot de båda karlarne. Det såg tämligen betänkligt ut. Bekant som jag var med ortens förhållanden, visste jag, att i denna sak skulle ingen af fruktan för hämnd våga vittna för sanningen.
Hastigt gick jag tätt in på mannen och sade kraftigt:
»Jag är inte rädd för er, Caroluson. Men ni gör mig sorg. Jag sörjer, därför att jag är er vän. Om ni kunde läsa mina skrifter, skulle ni förstå det. Mina fiender bedraga er. Hälsa dem det, godnatt.
Och medan mannen hämtade sig från en viss förbluffning, gick jag raskt min väg.
Men den ständiga spänningen var för mycket. Jag blef sjukare. När sommargästerna försvunnit,
