ilade glad öfver det vida hafvet hän emot främmande kuster. Nog fanns der måhända ett drag af vikingalynne i ynglingens själ, hvilket alstrade denna oändliga längtan efter det osedda, okända, som dolde sig under horizontens blånande rand. Jag kan dock säga, att sannerligen icke en enda tanke på mina sednare lefnadsöden ännu då hade fått insteg i min själ, eller sysselsatte mina tankar. Men en varm fosterlandskärlek bodde der. — Och det var äfven han, som sökte sig uttryck i den diktsamling, hvilken är känd under namn af »Svenska Flottans Minnen». Ehuru alla dess särskilda sånger väl tyvärr icke kunna sägas, hvarken till form eller innehåll, vara så originella, som jag då ansåg och numera skulle önskat, så äro de likväl åtminstone sprungna ur en ungdomlig hänförelses friska källåder, och skola, som sådana, törhända äfven af en kritisk efterverld med öfverseende kunna betraktas.
Bland de sånger i denna diktsamling, som jag hoppas må komma att äfven af framtida läsare vinna någon mera
