väl stängd låda eller att man — då de nu en gång blifvit tryckta — önskade, att det tryckpapper, som på den tiden användes, måtte snarligen multna och blifva stoft igen, då känner man verkligen föga håg att söka uppfriska den läsande världens minne af dessa förstlingsverk. Mina debutböcker kommo för tidigt till världen och voro sorgligt ofullgångna. Jag skulle alls ej tala om dem, om inte för att begagna tillfället att betona just denna egenskap hos dem.
*
I min barndom kände jag en pojke, som utmärkte sig för att han gjorde allt annat än det han borde göra. Så länge jag minns tillbaka, så ritade han eller skref eller läste roliga böcker — alla böcker, som icke voro skolböcker, voro roliga. Han svärmade för teatern och för allt hvad dit hör. Hans intressen under uppväxttiden rörde sig alltid och uteslutande inom dessa områden. Naturligtvis hade han sin egen teater, men långt innan han fick den hade han skrifvit sitt första skådespel. Det upptog en och en half sida i en skolskrifbok, hette »Adam och Eva» och skildrade i tre akter våra stamföräldrars öden med ledning af Hübners bibliska historia. I sista akten vandrade Noak och alla djuren in i arken — författaren visade sig redan på den tiden föga hågad att pedantiskt hålla sig till det ämne, som skulle behandlas. Hans nästföljande drama hette »Karl och Kristina» — det var romantiskt och så dumt, så att han refuserade det vid sin egen teater.
