aldrig glömma, att det var där jag började lära mig att se.
Där jag nu sitter hör jag bruset af en bergbäck i Tirol, utanför mina fönster grönska ädelkastanien och de väldiga nötträden. På en bergstopp glänser den eviga snön, och de skogklädda höjderna mörkna och tätna mot skymningen.
Allt omkring mig är så olika som gärna är möjligt mot hvad det var en sommar för nitton år sedan, och dock står jag nu som då i begrepp att fullborda just en berättelse ur allmogens lif. Åren hafva skänkt mig om hvartannat glädje och sorg, böjt mig ned och rätat mig upp. Det är länge sedan jag skref om detta slags ämnen. Men nu när jag åter hoppas äga sundhet nog för att våga det, nu flyga mina tankar från den sydländska, romantiska, yppiga natur, som nu gläder mina ögon, till den röda bondstugan med granskogen kring den lilla sjön och de låga gråa klipporna på andra sidan gärdet. Och minnet vaknar med tacksamma känslor i följe, af den ljusa, tankefyllda utvecklingssommar, då jag första gången lärde mig ana mig själf och gå min egen väg.
Tirol, juni 1902.
Gustaf af Geijerstam.
