Hoppa till innehållet

Sida:När vi började 1902.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135
MINA FÖRSTLINGSARBETEN.

soligt kring honom och hans kära. Och i dessa tankar och med sitt ordspråk, »det reder sig väl», ständigt på läpparna bar han gladt alla inträffande svårigheter.

Men åren gingo i väntan på denna soliga morgondag, som aldrig kom, och under tiden skapades förhållanden, som blefvo allt mera tryckande, just därför att man var så litet beredd på att möta dem. Och som det alltid går i sådana fall uppstod det ena trycket ur det andra, det inre ur det yttre. Den ökade ofriheten och nödvändigheten att underordna sig och finna sig i situationer, som under andra omständigheter icke skulle ha förekommit, födde begäret att slita sig lös, och då detta icke lät sig göra på grund af bristande utrustning för lifskampen, infann sig upprorslusten och känslan af det förnedrande i att icke kunna råda öfver sig själf.

Jag tror att den harm, som var frukten af detta bundna lif, och som fyllde mig då jag skref »Små själar», kanske i somligt var orättvis, men den kom mig att skrifva med brinnande ifver och fart.

O Gud, hvad jag väntade mig mycket af den boken! Ja, det vill säga om jag verkligen skulle lyckas få den tryckt, ty det var då icke så säkert. Jag hade förut förgäfves vändt mig till åtskilliga förläggare. Men om den skulle komma ut, hvad den då skulle göra för ett uppseende!

Den behandlade ju som jag trodde något alldeles nytt, som ingen annan före mig kommit att tänka på. Andra bråkade om att få likställighet