Hoppa till innehållet

Sida:När vi började 1902.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139
EN SAGA OM EN SAGA.

bruk och herregårdar, öfver många prästgårdar och officersboställen i den vackra provinsen, tittade in genom fönstret och bad att bli tillvaratagen. Men den fick göra många fåfänga försök, den blef öfverallt afvisad. Det kunde ju knappast vara annorlunda. Människorna hade många viktigare ting att tänka på.

Ändtligen kom sagan till ett gammalt ställe, som heter Mårbacka. Det var en liten gård med låga byggnader, som öfverskuggades af höga träd. En gång i tiden hade den varit prästgård, och det var, som om detta hade satt en prägel på den, som den ej kunde förlora. Man tycktes ha större kärlek för böcker och studier där än på andra ställen, och alltid låg en stilla frid öfver gården. Där fick aldrig förekomma jäkt med sysslor eller bråk med tjänare. Hat eller missämja fick inte heller finnas där, och den, som vistades där, fick inte ta lifvet tungt, utan den allra främsta plikten var att vara sorglös och tro att för en hvar, som lefde på den gården, styrde Vår Herre allting till det bästa.

Då jag nu tänker på saken, förstår jag, att sagan, som jag talar om, måtte ha hållit till här en hel lång följd af år under sin fåfänga väntan att bli berättad. Det tyckes mig, som måtte den ha omhvärft stället, som ett moln omsväfvar en bergtopp, och gång efter annan lät den ett af de äfventyr, hvaraf den bestod, regna ned däröfver. De kommo som besynnerliga spökhistorier om brukspatronen, som alltid hade svarta tjurar för vagnen, då han om natten kom hem från ett gästabud, och i