Det skulle kanske inte ha varit så mycket för en annan, men för henne kom det att betyda, att hon skulle få ägna sig åt det lefnadskall, som hon i hela sitt lif hade längtat efter att få utöfva.
Det är föga att tillägga efter detta. Sagan, som
ville ut i världen, var nu tämligen nära sitt mål.
Nu skulle den ju bli skrifven åtminstone, om det
än komme att dröja några år, innan den blefve
färdig.
Hon, som skref den, hade rest upp till Stockholm om julen efter att hon hade fått priset.
Iduns redaktör erbjöd sig att trycka romanen, så snart den blefve färdig.
Ja, om hon bara någonsin kunde få tid att skrifva den.
Kvällen innan hon åter skulle resa ned till Landskrona, satt hon hos sin gamla trogna vän, friherrinnan Adlersparre, och läste upp några kapitel.
Esselde hörde på, så som endast hon kunde höra, och hon blef intresserad. Efter läsningen satt hon tyst och grubblade.
»Hur länge kommer det att dröja, innan allt är färdigt?» sade hon till sist.
»En tre eller fyra år.»
Så skildes de åt, men nästa morgon, två timmar innan hon skulle lämna Stockholm, kom en biljett från Esselde, att hon måtte komma till henne före afresan.
Gamla friherrinnan var i sitt bestämda och företagsamma humör. »Nu skall du taga dig