Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Man har bedt mig att skrifva några rader om tillkomsten af mitt »förstlingsverk», och det äldsta stycke, som jag kan erinra mig, bar det dystra namnet Bartolomeinatten. Det började så här:
Det var den hemska midnattstimma,
konung Karl på tronen satt,
liken syntes uti blodet simma,
det var en gruflig natt.
Till min lycka har jag glömt fortsättningen. Däremot minns jag in i de minsta enskildheter de föreställningar och omgifningar, i hvilka jag lefde. Efter rimmandet om Bartolomeinatten — det var, i förbigående sagdt, ett långt epos och jag lär då ha varit ungefär nio eller tio år — följde ett mer melankoliskt skede, under hvilket jag flitigt efterbildade Lidner och Vitalis. Som jag icke hade några
