ogripbara, flyktiga och dock alltbestämmande inflytanden, som kringhvärfva henne; och arten af densamma bestämdes af sökandet efter den absoluta kongruiteten af väsendet och uttrycket därför, den fullständiga ekvivalensen i bild, i rytm, i prosans fall till de subtilaste och okroppsligaste rörelserna i själen och till de besjälade dagrarna i naturen. Detta skälldes, såsom bekant, kräsenhet, änskönt det bara var en form för dikterisk samvetsgrannhet; och diktningsidealet själft framgick ur en sträng och sober värdsättning af den egna verksamheten, något, som förtjänar särskildt framhäfvas i dessa dagar, då man inom litteraturen och konsten alltför lättvindigt mister all skam, — icke i ämnenas och behandlingssättets djärfhet, gudbevars, men i den bristande respekten för sig själf som konstnär af Guds nåde.
*
En diktares skapande bestämmes till sin art af två faktorer. Den ena är det individuella lynnet, personligheten själf i dess naturbestämda daning. Den andra är tidskynnet, samtidens säregna läggning, det förhärskande intresset hos densamma. En bestämd tidsepok är fullt ut så mycket som en särskild nation och ett enskildt individuum en personlighet med dess begränsning och dess råga, dess plus och dess minus. Bourgets enkla och djupa teori om »les points de sensibilité» finner sin användning icke mindre på tidehvarfven än på de skapande andarna:
