med dess händelser och personer. Detta står i sammanhang därmed, att den verklige diktaren alltid skapar utur sig själf och aldrig ger annat än sitt eget väsen med den däri upptagna och omsmälta utanvärlden. Man kan — så paradoxalt det än låter — säga att hvarje diktverk är en diktarens egen personliga upplefvelse, äfven om denna blott bestått i en dager öfver ett landskap, född och slocknad i momentet, eller i ett uttryck i ett ansikte, flyktigt sedt på gatan. Om evigheten här i det jordiska παντα ρε͂ι blott kan fångas i nuet, så är det diktaren ensam som förmår gripa den däri och någon gång också fasthålla den i en form, som äfven den bär oförgänglighetens prägel. I denna det stora konstverkets eventuella beskaffenhet af ære perennius har den konstnärliga gåfvans kraf på förstfödslorätten ibland de mångahanda mänskliga förmögenheterna sin rättmätiga grund.
*
När det handlar sig om en diktares första skapande — liksom vid allt andligt skapande öfver hufvud taget — bör den kritiska förståelsen icke underlåta att taga de litterära intryck med i räkningen, hvilka afsatt spår i det unga sinnets mjuka och mottagliga plasma. Blott bör man därvid icke förbise den valfrändskapens lag, som bestämmer och reglerar dessa inflytanden. Ju finare i daning och ju renare i ton den unga egenarten är, dess säkrare är den i att välja och att rata, i att väga och att gallra. Det sker af instinkt och utan reflexion; men man kan
