finaste egenart i en hemmadräkt, som själf var den utsöktaste konst och hvars gratiösa och behärskade naturlighet framhäfde densamma dubbelt. Med sin varsamma hand och på sitt stillsamma vis lyfte han tillika täckelset för en hel dold grupp af de sinnligt-själsliga känslornas flora; den värld, där det lekande barnet Eros dref sitt själfsvåldiga men oskyldiga spel och som dittills förlagts till den flacka ytan af mannens och kvinnans natur, tedde sig med ens med tunga slagskuggor och outgrundliga djup och sträckande sig ända ned till den väsendets botten, där lifsödena afgöras. I. P. Jakobsens betydelse för den unga danska författargeneration, hvilken med 80-talet framträdde i litteraturen, och för mig själf, behöfver väl ej närmare skildras. Han var den store läromästaren; och på ett djupare och särskildt vis. Han var ett mönster, — icke till efterhärmning, men till efterföljd; arten af hans snille uteslöt det förra, liksom hans karaktär som konstnär manade till den senare. Hans ouppnådda och enastående stil lyste vägen; den visade oss unga adepter, hvad för ett ädelt stoff vi arbetade i och till hvilken fullkomning det kunde sofras och formas under respektfulla händer. När han tog ut den ömtåliga skiftningen i en mänsklig känsla eller i en naturstämning, sönderdelade den än yttermera och med sin säkra blick och hand målade upp äfven dessa skiftningar af en skiftning, så lärde han oss därmed, hur det dikteriska instrumentet under outtröttlig tukt och ans kan förfinas och gripa ut öfver den hvardagsbundna materiens gränser. Såsom
