Hoppa till innehållet

Sida:När vi började 1902.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
173
AXEL LUNDEGÅRD.

har vuxit upp på en ofruktbar hed, som ägaren bad prästen köpa för en spottstyfver efter det han sett det första tåget passera. Bonden var vettskrämd och kunde icke förstå annat, än att djäfvulen själf satt inne i vagnen och andades svart och fnös eld; och hvem skulle kunna handskas med den lede om icke prästen? Prästen motstod frestelsen; han skulle nu eljes, med den ledes hjälp, kunnat vara ägare till hela Eslöfs köping.

Den hederlige pastorn var min far, och till Västra Sallerups prästgård leda spåren, när jag ser tillbaka, sökande en utgångspunkt för historien om det första skapandet. Spåren sammanfalla i min föreställning med de första yttringar af själsverksamhet, som jag öfver hufvud taget kan minnas. Men det hela är som ett böljande dunkel af morgondrömmar. Det kan föresväfva mig när jag hör klangen af en ensam kyrkklocka dallra i sommarluften öfver en stor vidd, eller ser en vinterhimmel med tindrande stjärnor öfver slättens tysta mörker.

Bland mina vackraste dikter — de som aldrig fått ord — är en om mörkret och tystnaden, det stora mörkret och den djupa tystnaden, som stadsbon aldrig förnimmer. Fyra år gammal blef jag stadsbo. Sluter jag ögonen, ser jag enformiga hus vid snörräta gator och en afdankad fästning bakom breda grafvar och höga vallar vid en långgrund strand; och en kyrka med två torn och ett hörnhus i två våningar, vägg i vägg med sockerbruket. Det är »latinskolan» — Landskrona lägre elementarläroverk. Där inne svängde den gamle, hederlige