»Du borde ha stryk! Men gå och sätt dig.»
Föremålet för hans hat var religionsläraren, en from man, som led af lungsot och placerade spottlådan vid sina fötter under lektionen. Vi kallade honom Syrach. Han var mån om värmen och ålade kustos att stänga spjället i god tid. I femte klassen stod Mora-klockan, och innan kustos ringde till morgonbönen, kl. 6,45, brukade småpojkarne ofta öppna dörren för att se efter, hvad tiden led. Syrach fann sedan temperaturen otillfredsställande. Kustos skyllde på pysarne.
»Tag ett glas vatten och slå i ansiktet på den förste som tittar in! rådde Syrach.
Morgonen därpå stod kustos på lur. Han hörde steg i trapporna (hörde nog också smällarne af en välbekant käpps doppsko) och när dörren öppnades, flög vattenglasets innehåll rakt i ansiktet på Syrach, som störtade in, frustande, med käppen i högsta hugg.
När Gomer hörde talas om den historien, skrattade han godt.
Läraren i tyska och naturvetenskap kallades »Köttis». Han liknade mest en tvåbent elefant med ett ansikte af gråblek dallrande fetma. Han kom också alltid sent till lektionen, nickade bistert till klassen, som rest sig, drog fram ur öfverrocken en flottig lånbiblioteksroman och en stor påse sötsaker, vrok sig upp på katedern, placerade benen på bordet, påsen inom bekväm räckvidd — och fördjupade sig, smaskande, i sin lektyr. Men fem minuter före lektionens slut började förhöret, och ve den
