på bräderna som föreställa världen; det föll mig därför i sinnet att man skulle kunna sätta in honom i en svensk miljö lika väl som i en fransk, och jag hade lika litet skäl att ångra det jag nu gjorde honom till hufvudperson i skepelse af en slags förlorad son, som återkommer till fädernehemmet och ställer till rätta åtskilligt som råkat i olag, som jag sedan fick det när jag många år senare lät honom i »gamle Eriks» folkliga gestalt taga sina nappatag med Småländingen, och som vanligt blifva lurad. Emellertid tillkom på detta sätt min 3-aktskomedi »Hin ondes gåfva», och när den väl var färdig och renskrifven, tog jag Gud i hågen, slog in och lackade den väl och vandrade en vacker morgon af med mitt paket till postkontoret, där den gamle postmästaren gaf mig en både förvånad och medlidsam blick, när han såg att paketet var adresseradt till Olof Ulrik Torsslow, Mindre teatern, Stockholm. Och sanningen att säga, var jag inte mindre förvånad själf öfver att jag ändtligen fått mod att våga det djärfva steget, mellan hvilket och den djupaste misströstan jag nu hade sväfvat i öfver en vecka.
När jag kom ifrån posten gick jag gatan fram förbi torget och rätt söderut förbi teatergården och platsen där de gamla badvagnarna stodo utställda på sina platser i det långgrunda vattnet. Jag gick förbi det gamla bryggeriet som den tiden låg tätt utanför staden, och på hvars takås en långbent stork satt och klapprade med näbben, som om han velat säga mig i förbigående att jag begått en
