Det vore betydelsefullt nog att kunna finna ut, hvad det är som bragt oss, bättre eller sämre diktare, in på vår bana. Fantasigåfvan och behofvet att begagna den finns väl hos alla människor, idealiseringslusten äfven så, ty den sammanhänger med hoppet och förskönar äfven det torftigaste och gråaste stoff i allas minnen. Men hos det stora flertalet nå de ingen vidare medveten utveckling. I sina fantasibilder tro de sig syssla med idel verkligheter, och kanske gömmer månget lefnadslopp, riktadt endast på handgripliga fakta, lika mycket af dröm, chimärer och längtan som den mest ovärldslige poets. Utan fantasi handlas icke, ty motivet verkar ej direkt på viljan annat än i de primitivaste lifsyttringar, endast genom fantasien angå vi människor hvarann, och angår världen oss. Men om det icke är säregen inbillningskraft framför andras som skapar poeter, så är det utestängningen från handling som lösgör denna kraft och låter den verka för sig själf, och ju mer kompliceradt lifvet blir, desto flera få begär efter ett större synfält och bättre öfverskådlighet, än deras platser bjuda dem, och ta sin fristad i dikten, gammal och ny. De flesta, men visst icke alltid de minsta begåfningarna, göra det blott som emottagare och nöja sig att ge lif åt andras ord — alla börja på det viset.
Beträffande mig själf minns jag mycket väl, hur det fantastiska väfde sig in i mina tidigaste intryck i de underligaste idéförbindelser — ju lägre ljuset står, desto större och sällsammare bli skuggorna — och skapade om dem, så att det nu är mig svårt
