poet där att göra, och inte hade han roligt. Kamratlifvet kan för denna ålder betyda oändligt mycket, det är en förberedelse i smått för lifvets konst, det ger vänner och icke blott bekantskaper, och för en som skrifver vers ger det en ovärderlig rapport med publiken och tvingar honom att tala begripligt språk — allt om han får en krets som något så när passar honom. För mig brast allt detta, ty hvad jag fann omkring mig, var hyggliga gossar, till större delen mycket äldre än jag, som sträfvade att lära sig sin specialitet och för resten icke ödde ord eller tankar på annat och hade sina enkla nöjen kring punschbuteljen. Den ende jag fäste mig vid, en lifskraftig, begåfvad och vacker natur, dog genom en olyckshändelse, som kastade en mycket mörk skugga öfver min redan förut tämligen hotade ungdomsglädje. Jag isolerade mig naturligtvis mer och mer och behöll mitt väsen för mig. Det yrke, jag valt, måste jag fortsätta, efter jag ju förstod, att jag icke kunde etablera mig som poet och lefva på det med detsamma. Att sköta det tillräckligt och ändå lägga ned min egentliga kraft i litteraturen föreföll mig som något mycket enkelt, ty man tilltror sig så mycket vid de åren, och en hel del hinner man verkligen också med.
Jag läste framför allt engelsk vers med en uthållighet, som nu förvånar mig. Redan ett par år tidigare hade jag börjat därmed, men då mera som sysselsättning för fantasi och känsla, nu kom lärolystnaden till och behofvet att fånga personligheten bakom och söka det uppfostrande sällskap, som
