Det var efteråt, de kunde te sig så, och så ser jag dem också nu, när jag icke låter blicken tränga in. Gentemot våra egna minnen spela vi alla samma bedrägeri, som Potemkin enligt sagan satte i scen med Katarina. Vi föra med oss på vår resa en fond med vackra blåa lointäner, den passa vi samman med nuet, så pass det går, och där vi dammiga trampa öfver stäppen är det vår hvila och tröst att det ändå var en så vacker väg vi farit dit. För många är också framtiden en sådan målad väf, men den rycker bara undan, den följer icke, och alltid är där något af oro och fara. Det förflutna blir bättre som vin, ju mera tiden går.
I verkligheten voro dessa år mörka nog, och mörkare blefvo de. Ty när jag trädde ut i det praktiska lifvet, var ingen mindre förberedd att nappas med det än jag, ingen såg med mindre illusion på det, ty den färdigheten hade man då både på allvar och lek vant sig vid, ingen hade också tunnare hud att ta emot pröfningarna. Mitt yrke passade mig icke, och det var en svår pina att synas som ett och vara ett annat, att arbeta tvunget och förströdt med tankarna på annat håll, att se andra, mycket mindre begåfvade, därför att de helt voro med i hvad de hade för händer, lyckas bättre än jag med min splittring. Min lifsåskådning var till ytterlighet mörk och hade ur allt det olikartade stoff, som tiden bjöd mig, sugit till sig det som minst var att lefva på. Det var en pessimism utan ljusning, vek och sträng, som ynglingaåldern är det, lidande af hvar fläck på sig själf och andra och i
