skygghet, dels emedan det tycktes mig, att en författares dåliga humörer oftast borde vara hans privatsak.
Resultatet blef för ett ytligt betraktande, och något annat kan ju en debutant icke räkna på, alltför brokigt och förvirrande för att lämna en bestämd behållning. Det var ju också ingen helhet och klarhet på botten. En enslings kringirrande i förhållanden som icke passade honom, en gosses strid med den reella världen och flykt ur den på vägar dem andra banat. Allt var förarbeten men intet verk.
Vidare kom därtill, att jag i hela min formella behandling stod på främmande mark, och kanske hade också mitt språköra lidit af att allt för mycket uppgå i främmande tungor. I svensk vers fordrar man först och främst välljud, ibland endast det, och hvad jag sökt nå, var plastisk åskådlighet. Slutligen råkade min bok bli synlig i samma vecka som Gustaf Frödings »Guitarr och dragharmonika», den mest omedelbart vinnande af alla senare debutböcker. Som han hade allt hvad jag saknade och det mesta af hvad jag hade att bjuda, var det icke underligt, att jag blef undanskymd eller offrad vid hans fötter. Lyckligtvis var jag själf lika ifrig beundrare af honom som någon annan.
Där stod jag alltså med min opåaktade bok, lika långt kommen som när den ännu låg i mina lådor, lika ensam, med trycket lika tungt öfver mig och framtiden lika oviss, och min stolthet, som icke var liten, tämligen hårdt blesserad. Jag hade
