öfvertygelse och artighet helst vill kalla: ’den skönare’. Det finns i er skildring af kärleken och äktenskapet mer än ett drag som tyder på kvinnlig uppfattning, och så är det en sak som mer än allt annat kommit mig på den tanken att ni är ett fruntimmer, och det är att ’Hin ondes gåfva’ är — en spegel. Är ni nu fruntimmer, så blir ni kanske ond för att jag påpekar en liten svaghet, är ni det inte, så blir ni det måhända därför att jag frånkänner er fyndighet, men i båda fallen säger jag ’sans rancune’, och öfvergår nu till mina anmärkningar om stycket.»
Dessa voro både många och skarpa, men de voro skrifna med en sakkännedom, en erfarenhet om lifvet och ett konstförstånd som jag tror att man skulle få leta länge efter hos en nutidens teaterdirektör. Och på samma gång som svagheterna framhöllos, andades det hela ett intresse för stycket och en vänlighet mot nybörjaren, som inte kunde annat än förtaga den beska smaken af påvisandet utaf misstagen och framhållandet af otympligheterna. Brefvet slutade med följande ord: »Vill ni nu skrifva mig till och gifva er till känna, så skall jag återsända er stycket med de randanmärkningar jag anser påkallade, och vill ni sedan underkasta det en grundlig omarbetning så lofvar jag er att uppföra ert stycke i höst med den bästa rollbesättning vi kunna åstadkomma. Anser ni er däremot alltför färdig och fullfjädrad för att behöfva lyssna till några anmärkningar, så kan ni ju sända ert opus till någon annan teater där ni inte behöfver frukta någon
