lyckomöjligheter. Emellertid måtte något ha fattats i den Hernösandska charmen, efter såväl jag som min enda syster skickades till Stockholm för att där dels konfirmeras och dels taga fortsättningslektioner i musik och språk. Min syster anmäldes hos den då på ryktets vingar hvilande Van Boom; jag däremot hos Behrns, storhet numro två, men blef snöpligen afvisad såsom en alltför originell notläserska — var det kanske sagovinden som hämnade sig? — och hamnade hos storhet numro tre, som verkligen lyckades öfvertyga mig om att noter voro af åtminstone en viss vikt vid pianospel, en åsikt, som Hernösands duktiga lärare aldrig lyckats bibringa mig. I tre vintrar å rad stannade min syster borta, jag i två, och när vi kommo tillbaka uppsökte vi våra egna lifsstigar ... För mig blef Hernösand med sin glittrande gördel af vatten, sina krokiga gator och mjuka ro af vida mer lifsinnehåll än Stockholm med dess brännande opersonlighet ... Min syster däremot tyckte hastigt nog, att stugan blef för trång, och började slå ut stora planer i sitt klara, af inga drömmar eller stämningar tyngda hufvud. Första vingslaget förde med sig en sycirkel med högläsning, och vet jag ej hur många fattiga små människopuppor, som det året till julen af de flitiga flickhänderna bekläddes med ’vingar’ ... Därpå kom den stora genismällen. »Det skulle gifvas ut en tidning, diktad af flickor, skrifven af flickor och köpmöjlig endast för flickor. Den något obekväma formen »det skall gifvas ut» utbyttes dock mycket snart mot »jag skall gifva ut», men efter ännu en tids allvarligt betänkande
