Hoppa till innehållet

Sida:När vi började 1902.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23
SENSITIVAN.

eller sextonåriga redaktion, hur väl jag minns dig! Min syster, mörk som en spanjorska, trädande sin rosiga, blonda medredaktris till mötes, alltid med händerna fulla af bidrag ty, under! Hernösands kvinnovärld hade visat sig vara i hög grad både poetiskt begåfvad och intresserad; bidrag fullkomligt rägnade. I synnerhet var det en viss Rebecka, som i spydighet och lätt versform nästan kunde mäta sig med Sehlstedt. Ett stort bord af gammal träsort slogs upp, papper och pennor lades fram, och så lutade sig det mörka och det ljusa hufvudet öfver de utbredda bladen till allvarliga tankeutbyten, eller också hörde man endast pennornas jämna raspande. Alla prenumerationsmedel skulle användas till en lysande fest för prenumeranter, medarbetare, kända och okända, ja, till och med de renskrifvande krafterna skulle ihågkommas. Hvilken tidning på jorden kan ens i våra ’lockande’ tider visa upp maken till storsinnad generositet?

Nu ändtligen börjar jag skymta mig själf i all min obetydlighet ... Som sagdt, poesifacken voro »svällande»; min syster skref fosterländska oden på hexameter — knagglig! — allvarliga »vetenskapligheter» ... Ja, Gud vet hvad hon inte skref. Medredaktrisens styrka låg i små pigga kåserier med lokalfärg. En gång liknade hon oss »alla vi flickor, som umgingos» med blommor och fingo vi då alla vår lilla spetsiga etikett nedstucken i mullen bredvid oss. De andras täcka öknamn har jag glömt; men mitt eget minns jag. Jag liknades vid en blåsippa, därför att jag så käckt arbetade mig upp mot