afseende. Fält surrade ju som en humla i ett tennstop och herrarna hade ifrån en hög bodtrappa iakttagit deras snilleverks verkan på våra rosiga, ehuru nu, det fruktar jag, något upprörda ansikten.
Det blef extra redaktionssammanträde med prenumeranter. Alla ville yxan skulle gå, men ingen ville hålla i skaftet. Endast jag, som brann af dubbel hämndlust, vågade slå till. Den mycket lilla hm! »En skalbaggiad», så hette mitt mästerverk, och får jag i allra största ödmjukhet konstatera, att satiren gjorde en kolossal lycka icke allenast bland oss flickor utan också bland de skyldiga själfva. Till och med ’han-han’ erkände, att dikten inte var så dum för att stå i ... Resten af talet låter jag endast ana ...
Dess värre minnes jag Skalbaggiaden endast i stora drag ... I Hernösand funnos inte längre några fjärilar; blommorna suckade af ovilja öfver de klumpiga skalbaggar, som intagit fjärilarnas plats, och som så ifrigt drucko dagg och åto honung hos fader Humla, att de till sist icke orkade lyfta sig högre än till en tarflig bodtrappa ... Ja, något sådant var det visst ... Sensitivan lefde ett år under glädje, glam och fjäderlätta bekymmer, men dog skamligt ihjälskrämd af en usel Gråsparf: »herrarnas egen tidning», utgifven af den näsvise och af en glad sångare, som sedermera afslöjade sig som den blixtrande Rebecka ... Många år senare fingo vi höra, att Gråsparfven aldrig flugit ut i mer än detta enda exemplar, som, skickligt tappadt ur en viss någons ficka, så fullkomligt duperade oss. Men hvem af
