denna första gång i lifvet, då jag fick se mina tankar i tryck. Det var afton, då postväskan kom till vårt landtliga hem. Först läste jag mitt mästerverk ett par hundra gånger vid den gemensamma familjelampan och sedan smög jag tidningsnumret med mig i bädden, för att tända ljus och förfriska mig med min sorgsna utgjutelse, då ärans tyngd kom mig att vakna under natten.
Under ett par veckors tid utvecklade jag sedan en betydande fintlighet vid att i grannfamiljerna föra kvädet på tal samt så osökt och blygsamt som möjligt afslöja min anonymitet.
Ja, denna första debut skänkte mig stor och oblandad glädje och jag unnar innerligt nybörjande skaldebröder någonting liknande; men parnassen har visst blifvit knaggligare nu och något gör det ju äfven, från hvilket hörn man äntrar den. Från en griftegård i Småland torde risken kanske ännu ej vara så oerhörd.
Min andra debut — den skedde såsom politisk skriftställare — kan jag däremot än i dag inte tänka på utan en inre rysning. Jag hade redan en tid varit ordinarie tidningsman, den yngste på byrån, hade icke utan framgång behandlat basarer, stadsfullmäktige, eldsvådor och andra samhällsolyckor, skref många spalter hvarje vecka och log medlidsamt vid erinran om det barndomsnöje, jag haft af att första gången se mina tankar i tryck. I politiken var jag urstyft konservativ, värre än nu, men hade just inte mycket yttrat mig i tidningen ännu på det området.
