var roligt, bragte ära och rykte. Och ännu en sak. I Franzéns Minne af Anna Maria Lenngren stod, att det var själfva Svenska Akademien, som uppmanat henne att utgifva sina skrifter. Att Svenska Alvademien också en gång skulle anhålla om offentliggörandet af mina samlade dikter var mitt hemliga hopp. Men jag tänkte inte svara som fru Lenngren: »först efter min död», jag skulle ge tillåtelsen genast den begärdes.
För att spara så mycken dyrbar tid som möjligt började jag renskrifva mina samlade arbeten. Det var svårt att samla dem, ty de lågo i de allra otroligaste gömmor, voro nerkastade på omslag till skolböcker och på sönderrifna pappersblad. Själfva renskrifningen hade också sina svårigheter. Men renskrifna blefvo de i en hemgjord bok med ljusblå papperspärm, på hvars midt lyste en brokig lyra, tagen från ett karamellomslag, öfver en hvit påklistrad pappersremsa, modell från mammas syltburkar. På denna etikett stod skrifvet med min fars kontorschefs prydliga handstil, densamme som brukade teckna mitt namn på skolböckerna, Versbok för Sophie Salomon. Jag vet ej hvarför jag valde en så blygsam titel, jag förmodar, att det var därför att Franzén prisat fru Lenngrens anspråkslöshet att nämna sina dikter »Skaldeförsök». Om Svenska Akademien föredrog en enkel titel, så skulle Svenska Akademien sannerligen ej skrämmas bort af min.
Däremot voro titlarna på de särskilda dikterna mindre blygsamma. Där fanns Skaldens morgonbön, Svenskens hyllningsed till kungen, Vid
