Sveriges och Norges femtiåriga förening och andra. Dessa stycken stodo först och skulle väl motsvara indelningen af Tegnérs samlade arbeten, ty omedelbart efter dessa kom en afdelning med rubriken Smärre dikter. Dessa skattade jag mindre högt, därför att de voro skrifna utan kända förebilder och bara om det som intresserade mig själf, medan däremot Sveriges och Norges förening och Skaldens morgonbön ju hörde till det som måste besjungas.
Från mina samlade skrifter uteslötos skolkriorna på vers. Sådana förekommo ju ej hos de andra skalderna, dessutom brukade förutseende kamrater beslagtaga dem, innan de hunnit förevisas lärarne — jag var nämligen som sagdt en god kamrat, och man ville spara mig välförtjänta anmärkningar, eftersom jag fick en hel del, som andra förtjänat.
Och nu var allt väl förberedt för Svenska Akademiens väntade anhållan. Det fattades blott detta ena, att Svenska Akademien skulle få veta »att och hur jag skref».
Härvidlag hade fru Lenngren intagit en afgjordt förmånligare ställning än jag gjorde. Flera af Akademiens medlemmar samlades ju kring hennes tebord, och Kellgren var hennes mans medarbetare i Stockholms Posten. I Stockholms Posten hade Akademien haft tillfälle att läsa många af fru Lenngrens dikter. Men hur skulle Akademien få läsa mina? Jag öfvervägde skälen för och emot. Vågade jag tro att Göteborgs Posten skulle intaga några af mina dikter, som Stockholms Posten intagit fru Lenngrens?
