Svaret vållade mig mycket bekymmer. Helst hade jag velat, att Guds röst skulle svara. Men jag var rädd att försynda mig genom att missbruka Guds namn, och jag hade ingen aning om hvad Gud skulle svara.
Det var som om allt stod stilla, många, många minuter.
Mycket svårt var det för mig att behöfva taga så många hänsyn. Jag var inte van att taga hänsyn. Men nu måste jag. Svaret, svaret! Hvad skulle det bli? Och efter flera minuters noga öfvervägande för att ej stöta någon, skref jag:
»Ja, Gud hör nog den bönen».
Sedan var det åter slut. »Ja, Gud hör nog den bönen.» Det tyckte jag inte var illa. Jag upprepade orden många, många gånger. Och skref på försök:
»Och skyndar du och ger,
Så får du en gång lönen
Af Den som allting ser.»
Jag var förtjust. Det slog mig att det låg en dubbelmening i orden: »Och skyndar du och ger» etc. — — — Det var både en uppmaning till Linnéas läsare att öfva barmhärtighet mot dem »som hungra och frysa» och en vädjan till Akademien att ge författarinnan den ära, som henne tillkom: helst första, i nödfall andra priset utan täflan. Täfla ville jag inte.
I början var jag glad öfver dubbelmeningen, men så blef jag ängslig öfver att den skulle vara
