Hoppa till innehållet

Sida:När vi började 1902.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64
SOPHIE ELKAN.

undergifvenhet och tystnad, hvarför anade ingen — men jag visste det jag.

Poemet afskrefs »vid min brasa», det inlades och afskickades i djupaste hemlighet. Jag visste nämligen, hur Geijer öfverraskade sin familj med Svenska Akademiens första pris, och hur Currer Bell, som skrifvit Jane Eyre, gladde och förbluffade sin fader och sina systrar då hon omtalade, att hon var författarinnan till den ryktbara romanen, hvars lof sjöngs i alla tidningar. En sådan glädje och en sådan öfverraskning var det jag förberedde de mina.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Under den tid jag väntade på denna sällsynta ära och utmärkelse, som jag skulle bereda mina föräldrar, hade dessa endast bekymmer och skam af mig. Det klagades på mig från skolan, och af mitt sätt att vara i hemmet förstod man, att klagomålen säkerligen voro grundade. Jag var odräglig i skolan och odräglig i hemmet. Hvarken hörde eller såg, hvarken lydde eller bad om förlåtelse. Skälfde af otålighet, flög högt upp, då någon tog i dörrarna, svarade häftigt och grät utan anledning. Kort sagdt var elak. Ordet nervös användes aldrig om barn på min tid.

Alltifrån det ögonblick jag afskickat mitt med många misslyckade sigill försedda kuvert, följde jag det oupphörligen i tankarna. Jag var i ångest för att posten skulle tappa det. Jag var rädd, att det skulle bli klämdt i postsäcken bland de andra försändelserna. Första och andra dagen kunde jag ej tänka på annat än snöhinder och järnvägsolyckor,