raskt med i den tidens lika tidsödande som muntra studentlif; hade skrifvit visor och spex till lördagssoaréer och nationsfestligheter.
Och nu satt jag därute på bondlandet och hörde varma och klara ord om spridning af kunskap och vett ut i bygderna, till folket själf, så att detta finge sin blick lyft öfver de egna gärdena och grannens, utöfver det egna landet. Jag hörde gedigna, frasfria uttalanden om släktets fostran i nordisk ande.
Då jag där såg alla dessa ursprungliga, kraftigt byggda bondsöner med sinnena så frodiga som hemmansjordarna, fast visst icke så odlade som de, dessa allmogeynglingar, som infunnit sig där ej för att aflägga någon examen eller läsa sig till betyg i och för framtidsbröd utan endast och allenast för att stilla sin kunskapstörst och lära sig vett för lifvet, förekom det mig, som om en ny, ljus syn på detta öppnade sig, luftigare och vidare än den, klassiker och studentspex gifvit.
Därtill kände jag denna allmoge rätt väl ifrån min barndom och tidigare ungdom, tillbragta i Hammarlöfs prästgård på »Söderslätt»; och det föreföll mig nu äfven, som om jag åter såge in i alla dessa halmtäckta gårdar och hus, där jag en gång känt mig hemmastadd och där man alltså nu längtade efter att få upplysning inledd.
Och snart nog utbyttes i det lilla studierummet i den gamla Berlingska gården i Lund Homeros mot Eddan och Tacitus mot Heimskringla.
Efter ett nytt besök på folkhögskolan Hvilan vid jultiden samma år vandrade jag i stjärnklar,
