Sida:Några verser.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

16

Vårstämning.

Vi lifvets alla vintrar tyckas glömma,
det är som blefve verlden oss för trång,
när frusna böljan löses ur sitt tvång
och sippan lockas fram ur drifvans gömma.

Då liksom käns i vestanfläkten strömma
ett doft af hopp och vemod på en gång;
då liksom hviskas uti vindens sång
hvad allra ljufvast i vårt bröst vi drömma.

Det våren är, som kommer — säges det —
och täcker marken med sitt blomsternät.
Men ej för markens blommor blott det våras.
 
Nej, våren äfven i vårt inre strör
ett regn af blommor, hoppets dvala stör —
och frusna sinnet veknar, blicken tåras.