4
Och när som regnets droppe liksom skälfver,
lätt genombäfvad utaf solens ljus,
en strålig bro af droppen engeln hvälfver
mot forna hemmet öfver jordens grus.
Och i vårt hjärtas gömda verld — där hvälfver
mot hjärtats himmel, mot dess drömda ro
af tåren, som i hoppets solljus skälfver,
den vilsne engeln ock en strålig bro;
En strålig bro, som till den himmel leder,
vi tyckas ana i vårt tysta hopp,
där för vår blick en verld af ljus sig breder,
där hjärtats alla missljud lösas opp.
Dit vilsne engeln hvälfver bron — vill rikta
vår längtan till en högre verld än vår:
vill i vårt bröst om ljusets rike dikta,
dit jämt hans eget hjärtas längtan står;
Hans längtan till det fjärran hem han mistat,
till ljusa himlen, som han fordom såg,
hvars saga djupt han i sitt minne ristat,
hvars minnen ständigt hägra för hans håg.
Skall aldrig denna engelns längtan stillas?
Är alt hans hopp att nå sitt hem förbi?
Den engel, som ur ljusets verld förvillas,
skall evigt han en vilsen främling bli?
En gång han kanske ljusets underbara
i minnet sedda verld än återser,
när till en verld af ljus han mäktat klara
den mörkrets verld, dit han förvillats ner.
