till följd av brist på livsförnödenheter — fiendens tillförsikt hade också mycket ökats genom vår långa overksamhet. För Wellington voro vi just inte så rädda. Vi hade funnit honom både tapper och försiktig, men föga tilltagsen. I dessa magra trakter kunde han dessutom inte åvägabringa någon snabbhet i förföljandet. Men på flankerna och i vår rygg hade stora massor av milis, väpnade bönder och friskaror samlats. Dessa hade under hela vintern hållit sig på lämpligt avstånd. Men nu, sedan våra hästar blivit odugliga, svärmade de som flugor kring våra posteringar, och föll någon i deras händer, var hans liv inte många ören värt. Jag kunde nämna ett dussin officerare bland mina bekanta, som bortrycktes av döden undor denna tid, och lyckligast var den som från något bakhåll fick en kula genom huvudet eller hjärtat. Det fanns åtskilliga, vilkas dödssätt var så fasaväckande, att man icke ville lämna deras släktingar någon redogörelse därför. Så talrika voro dessa tragedier och ett så starkt intryck gjorde de på våra soldaters fantasi, att de knappast läto förmå sig att lämna lägret. Det fanns bland andra en ärkebov, en friskarechef vid namn Manuelo, »Smilaren» kallad, vars skurkstreck fyllde våra soldater med förskräckelse. Det var en grov, fetlagd karl med jovialisk uppsyn, som låg på lur med ett band av vilda sällar i bergstrakten på vår vänstra flank. Man kunde skriva en hel bok om denne gynnares grymheter och brutalitet, men han var säkerligen en dugande man, ty han organiserade
7 Napoleons officer