för att saken utan svårighet skulle bringas till ett lyckligt slut. Cortex och Duplessis, som kommit galopperande på landsvägen, hade naturligtvis lätt blivit upptäckta, men den sluge Gerard, som smög sig fram genom vinplantagen, var en helt annan person. Jag tror mig kunna säga att jag gått ända till fem mil, innan jag stötte på något hinder. Här låg nu en liten vinrestaurang, och i närheten stodo några kärror och en del folk, de första jag hittills sett. Nu, då jag redan befann mig ett gott stycke utanför våra linjer, måste jag i varje människa vädra en fiende, varför jag hukade mig ned, under det jag smög mig fram till en plats, varifrån jag kunde bättre iakttaga vad som försiggick. Jag fann då, att det var några bönder som höllo på att lasta ett par forvagnar med tomma vinfat. Jag kunde inte finna, hur de skulle kunna vare sig hjälpa eller hindra mig, och så fortsatte jag min väg.
Men snart märkte jag, att min uppgift inte var så enkel som den förefallit mig. I den mån terrängen höjde sig upphörde vingårdarna, och jag kom ut på öppen slätt med låga kullar här och var. Krypande i ett dike, undersökte jag dessa genom kikaren och fann en post utsatt på varje kulle. Dessa människor hade alldeles som vi en linje av fältvakter och posteringar. Jag hade hört talas om den disciplin, som utövades av den där skurken, som kallades »Smilaren», och tvivelsutan såg jag här ett utslag av denna disciplin. Även mellan kullarna var en kedja av poster, och ehuru jag arbetade mig fram
