112
sett så djupt under mig — och över densamma fortsatte ekipaget utför en ny sluttning ned till ett annat bälte av småskog, där tunnan törnade emot ett ungträd och flög i bitar. Jag kravlade mig ut ur en hop störar och band. Det värkte i var fiber av min kropp, men hjärtat jublade högt av glädje och berättigad stolthet, ty jag var medveten om vilken bragd jag utfört och såg i min fantasi vårdkasen redan flamma däruppe på berget.
Plågsamma kväljningar till följd av rullningen ansatte mig nu, och jag erfor samma känsla som då jag första gången på havet fick känning av sjögången — varav engelsmännen drogo en så skamlig fördel. Jag var tvungen att sitta några ögonblick med huvudet vilande i händerna bredvid spillrorna av min tunna. Men det var ingen tid för vila. Redan hörde jag rop ovanför mig, vittnande om att mina förföljare voro på språng nedför sluttningen. Jag kilade in i den tjockaste delen av småskogen och sprang för brinnande livet, tills jag var alldeles uttröttad. Därpå lade jag mig flämtande ned och lyssnade med spänd uppmärksamhet, men kunde ingenting höra. Jag hade skakat av mig mina fiender.
Sedan jag hämtat andan, gick jag hastigt vidare och vadade till knäna över flera bäckar, ty jag fick för mig, att man möjligen skulle förfölja mig med hundar. Då jag kommit till en öppen plats och sett mig omkring, fann jag till min stora glädje, att jag trots mina äventyr inte kommit så synnerligen långt från rätta vägen. Ovanför mig såg jag Me-
