med den svarta gevärsmynningen riktad mot mig och bakom densamma lyste de dystra, vilda ögonen. Vad skulle jag göra? Jag var hjälplös. Jag lyfte upp armarna i vädret. I samma ögonblick ljödo röster från alla håll i skogen, man skrek och ropade, och steg prasslade bland löven. En skock skräckinjagande figurer bröto sig fram ur skogssnåren, ett dussin händer fattade tag i mig, och jag stackars olyckliga, av sinnesrörelse redan utpinad människa var åter igen en fånge. Gud vare lov: jag hade ingen pistol att rycka ur bältet och skjuta mig för pannan med! Hade jag varit beväpnad i detta ögonblick, så hade jag inte nu suttit här i kafét och talat om gamla historier för er.
Smutsiga, håriga händer höggo tag i mig från alla håll och förde mig på en gångstig genom skogen enligt anvisning som den skurken De Pombal gav mina vaktare. Fyra av rövarna buro Duplessis’ döda kropp. Aftonens skuggor föllo redan, när vi lämnade skogen bakom oss och kommo ut på själva berget. Jag föstes uppför, tills vi nådde friskarans högkvarter, förlagt i en klyfta nära bergets topp. Där stod nu vårdkasen, som kostat mig så mycket, en fyrkantig vedstapel, alldeles ovanför oss. Nedanför lågo ett par tre kojor, som sannolikt tillhört getherdar, men nu begagnades av dessa nidingar. Jag släpades in i en av dessa kojor, bunden och hjälplös, och min stackars kamrats lik lades ned bredvid mig.
Jag låg nu där behärskad av den enda tanken att efter några timmars väntan kunna komma åt vedsta-
