Bland annat förekommer där ett spel, som kallas kricket, som de roa sig med under sommaren och som jag också lärde mig. Rudd, trädgårdsmästaren, var en utmärkt kricketspelare liksom lorden själv. Framför corps de logiset låg en gräsplan, och här gav Rudd mig några lektioner i spelet. Det är ett bra tidsfördriv, ett spel för soldater, i det att var och en söker träffa den andre med bollen, och man har bara en smal käpp att parera med. Tre käppar bakom en markera den linje, man icke har lov att överskrida, när man retirerar. Jag kan tala om för er att det inte är någon barnlek och jag må bekänna att jag, trots mina nio fälttåg, kände på mig att jag bleknade, när bollen första gången flög förbi mig. Så kvickt gick det att jag inte hann lyfta upp min käpp till parad, men lyckligtvis bommade den och stötte i stället omkull en av träpinnarna, som markerade gränsen. Nu var det Rudds tur att parera och min att attackera. Som gosse i Gascogne hade jag lärt mig att kasta både långt och träffsäkert, så att jag var ganska viss om att jag skulle träffa den gode engelsmannen. Med ett högt rop rusade jag framåt och dängde bollen emot honom. Den flög med en kulas fart emot bröstet på honom, men han svängde sin käpp, och bollen höjde sig överraskande högt i luften. Lord Rufton applåderade och hurrade. Återigen fick jag bollen, och åter var det min tur att kasta. Den gången susade den tätt förbi huvudet på honom, och jag trodde att det nu var hans tur att blekna. Men det var en baddare till
