norra Devonshire på grund av de vackra sportbragder jag utfört. Särskilt omnämnde han, att man alltjämt talade om min boxningstävlan med den hedervärde Baldock. Det förhöll sig på följande sätt. En afton samlades en mängd sportsmän hos lord Rufton och drucko mycket vin, ingingo höga vad och talade om sina hästar och rävhundar. Hur väl jag kommer ihåg dem, dessa original! Sir Barrington, Jack Lupton till Barnstaple, överste Addison, Johnny Miller, lord Sadler och min fiende, den hedervärde Baldock. De voro alla av ungefär samma kaliber, dryckeskämpar, galenpannor, duellanter, spelorrar, fulla av kuriösa nycker och konstiga griller. Men de voro i alla fall med sina råa fasoner några rätt godmodiga kurrar, utom just denne Baldock, en korpulent karl, som skröt med sin skicklighet i boxnlng. Det var han, som genom att driva spektakel med fransmännen för deras okunnighet i sport föranledde mig att utmana honom just i hans favoritsport. Ni kan ju tycka, mina vänner, att det var dåraktigt, men flaskan hade gått laget runt många gånger, och ungdomsblodet rann varmt genom mina ådror. Jag ville slåss med honom, den skrävlaren. Jag ville visa honom att om vi saknade färdighet, så ägde vi åtminstone mod. Lord Rufton ville inte gå in på förslaget, men jag var envis. De andra uppmuntrade mig och dunkade mig i ryggen. »Ånej, låt det vara, Baldock!» sade lord Rufton. »Han är vår gäst.» — »Det är ju hans egen skuld», svarade den andre. »Hör, Rufton», ropade lord Sadler, »de
